Multiresistenta bakterier (MRB)

Bakgrund

Förekomsten av multiresistenta bakterier (MRB) har senaste åren ökat kraftigt globalt och även i Sverige. Mängden utlandsresor ökar också och därmed risken för att exponeras för multiresistenta bakterier och ådra sig ett bärarskap. Multiresistenta bakterier är bakterier som har ökad motståndskraft mot flera antibiotika och som därför oftast är svårare att behandla.  De kliniskt viktigaste grupperna av multiresistenta bakterierna som vi känner till idag är:

  • MRSA (meticillinresistenta Staphylococcus aureus)
  • VRE (vankomycinresistenta enterokocker)
  • Tarmbakterier som bildar ESBL (Extended Spectrum Beta-Lactamase)
  • Tarmbakterier som bildar ESBLCARBA
  • Multiresistenta gramnegativa bakterier

MRSA (Meticillinresistenta Staphylococcus aureus)

Staphylococcus aureus är en bakterie som framförallt trivs i näsa och svalg men som även kan finnas på huden. Den kan orsaka olika typer av hud- och mjukdelsinfektioner men också svårare infektioner som sepsis. Infektioner med meticillinresistenta Staphylococcus aureus (MRSA) kan inte behandlas med betalaktam­anti­biotika (penicilliner, cefalo­sporiner och kar­ba­­pene­mer). Många MRSA-stammar är dessutom resistenta mot ytterligare antibio­tika­grupper.

Infektion eller bärarskap orsakat av MRSA klassas som allmänfarlig sjukdom enligt smitt­skydds­lagen. Detta innebär att den är anmälnings- och smittspårningspliktig samt att det finns förhållningsregler som patienten enligt lag är skyldig att följa.

Någon säker definition av smittfrihet avseende MRSA finns inte. Ett negativt odlings­svar utesluter där­med inte bärarskap. Vid antibiotika­behandling eller nytillkomna sår/hudlesioner finns risk att patienten som tidigare varit bärare åter blir odlingspositiv.

Patienter utan riskfaktorer med negativa odlingar vid tre tillfällen under minst ett år kan avskrivas från kont­roller och förhållningsregler enligt riktlinjer från 2010 MRSA - Rekommendationer för be­döm­ning av bärarskap och smittrisk (Folkhälsomyndigheten). MRSA bärarskap kan endast avskrivas av behandlingsansvarig läkare på Infektion och ska journalföras under observandum i Melior eller motsvarande journalsystem. Patienten ska även erhålla skriftlig information.

Ytterligare information om MRSA på Folkhälsomyndighetens webbplats

VRE (Vankomycinresistenta enterokocker)

Enterokocker tillhör vår normalflora i tarmen och är naturligt resistenta mot många antibiotika. De associeras främst med infektioner hos patienter med nedsatt immunförsvar och kan ge upphov till allvarliga infektions­tillstånd som sepsis och endokardit. Vankomycinresistenta enterokocker (VRE) kan inte behandlas med vankomycin och VRE-stammar med resistens mot alla existerande antibiotika förekommer.

Infektion eller bärarskap av VRE är anmälnings- och smittspårningspliktigt en­ligt smittskyddslagen.

Någon säker definition av smittfrihet avseende VRE finns inte. En patient kan ­bära små mängder VRE som inte alltid går att påvisa med odling. Ett negativt odlings­svar utesluter där­med inte bärarskap. Vid antibiotika­behandling finns risk att patienten som tidigare varit bärare åter blir odlingspositiv.

Ytterligare information om VRE på Folkhälsomyndighetens webbplats

Tarmbakterier som bildar ESBL (Extended Spectrum Beta-Lactamase)

ESBL-bildande tarmbakterier finns framförallt i tarmen men kan även förekomma i sår och på andra ställen i kroppen. De kan bland annat orsaka urinvägsinfektion, bukinfektion, pneumoni och sepsis. ESBL-mekanismen som ibland även kan benämnas AmpC medför olika grad av resistens mot penicilliner och cefalosporiner (t ex cefuroxim, cefotaxim, ceftazidim). Bakterier som bildar ESBL/AmpC är ofta resistenta även mot andra antibiotika t ex kinoloner och amino­­glykosider. Infektioner orsakade av dessa bakterier kan därför vara synnerligen svår­behandlade. Frekvent användning av cefalosporiner och kinoloner gynnar uppkomst och spridning av ESBL/AmpC-bildande bakterier.

ESBL-bildande tarmbakterier berörs inte av smittskyddslagen.

Någon säker definition av smittfrihet avseende ESBL-bildande tarmbakterier finns inte. En patient kan ­bära små mängder ESBL-bildande tarmbakterier som inte alltid går att påvisa med odling. Ett negativt odlings­svar utesluter där­med inte bärarskap. Vid antibiotika­behandling finns risk att patienten som tidigare varit bärare åter blir odlingspositiv.

Ytterligare information om ESBL-bildande tarmbakterier på Folkhälsomyndighetens webbplats.

Tarmbakterier som bildar ESBLCARBA

ESBL-bildande tarmbakterier finns framförallt i tarmen men kan även förekomma i sår och på andra ställen i kroppen. De kan bland annat orsaka urinvägsinfektion, bukinfektion, pneumoni och sepsis. ESBLCARBA-bildande tarmbakterier producerar enzym som gör att de är motståndskraftiga mot behandling med karbapenemer (t ex meropenem) och oftast även penicilliner och cefalosporiner. Bakterier som bildar ESBLCARBA bildar också ofta ESBL/AmpC (se ovan) och är dessutom ofta resistenta mot andra antibiotika t ex kinoloner och amino­­glykosider. Infektioner med ESBLCARBA-bildande tarmbakterier blir därför extremt svårbehandlade då enstaka eller inga behandlingsalternativ kvarstår.

Infektion eller bärarskap av ESBLCARBA-bildande tarmbakterier är anmälnings- och smittspårningspliktigt en­ligt smittskyddslagen.

Någon säker definition av smittfrihet avseende ESBLCARBA-bildande tarmbakterier finns inte. En patient kan ­bära små mängder ESBLCARBA-bildande tarmbakterier som inte alltid går att påvisa med odling. Ett negativt odlings­svar utesluter där­med inte bärarskap. Vid antibiotika­behandling finns risk att patienten som tidigare varit bärare åter blir odlingspositiv.

Ytterligare information om ESBLCARBA-bildande tarmbakterier på Folkhälsomyndighetens webbplats 

Multiresistenta gramnegativa bakterier

Multiresistenta gramnegativa bakterier är bakterier (exempelvis Pseudomonas eller Acinetobacter) som har utvecklat resistens mot ett flertal antibiotika som de annars brukar vara känsliga för. De tillhör vanligtvis inte den normala bakteriefloran men kan kolonisera sjukhusvårdade patienter. De finns oftast i tarmen men kan även förekomma på andra ställen i kroppen. Multiresistenta gramnegativa bakterier orsakar framför allt infektioner hos individer med nedsatt immunförsvar och kan kolonisera sår, lungor och katetrar. De kan bland annat orsaka respiratorassocierad pneumoni, urinvägsinfektioner och sepsis. Multiresistenta gramnegativa bakterier är motståndskraftiga mot ett flertal antibiotika och infektioner med dessa bakterier är därför svårbehandlade.

Någon säker definition av smittfrihet avseende multiresistenta gramnegativa bakterier finns inte. Ett negativt odlings­svar utesluter där­med inte bärarskap. Vid antibiotika­behandling finns risk att patienten som tidigare varit bärare åter blir odlingspositiv.

Multiresistenta gramnegativa bakterier, undantaget ESBLCARBA, berörs inte av smittskyddslagen.

Smittspridning

Spridning av bakterier i vården sker oftast via händer och föremål som har kontaminerats. Förekomst av någon av riskfaktorerna nedan ökar risken för smittspridning. För att förhindra smittspridning krävs att alla personalkategorier utan undantag tillämpar basala hygienrutiner i vården av alla patienter.
Riskfaktorer för smittspridning kan variera för olika patienter och situationer men de vanligaste finns i nedanstående tabell.

Riskfaktorer för smittspridning MRSA VRE ESBL ESBL
CARBA
Multiresistenta
gramnegativa
stavar
Rodnade, irriterade, infekterade eller svårläkta sår och abscesser  X  X  X  X  X
Eksem, annan hudsjukdom  X        
Drän/stomi/PEG/PD-kateter  X X X X
Infarter (ex CVK, PVK)  X X X X X
KAD/RIK  X X X X X
Tracheostoma X X  X  X  X
Okontrollerad feces-/urininkontinens    X  X X X
Diarré    X  X  X X
Utlandsvård X X  X X X
Bristande kognitiv förmåga  X  X  X  X  X
Barn som stoppar saker i  munnen, suger på leksaker mm X        
uiqt|wBtw||i5%wipty%vq{|H%vozmoqwv5{mtw||i5%wipty%vq{|H%vozmoqwv5{muiqt|wBkpzq{|qvi5%wmtqvlmz4wt{{wvH%vozmoqwv5{mkpzq{|qvi5%wmtqvlmz4wt{{wvH%vozmoqwv5{m